Det har talats om att Rögle levt i en bubbla. En känsla av sammanhållning inom laget och föreningen. Hela vägen har experterna uttalat sina domar över laget, men till sist sprack bubblan och ut kom ett guldägg, som innebar avancemang och ett 30-tal miljoner in på kontot.
Högt spel
Första gången Rögle tog steget upp till finrummet var på dagen 20 år före avancemanget i Örebro. Min dotter Julia var exakt en vecka gammal och jag satt klistrad hemma vid radioapparaten och kunde inte väcka den nyss somnade lilla tösen utan sprang ut ur huset och tog ett varv runt kvarteret och vrålade min glädje.
Det var en fantastisk tid, men ändå med en känsla av att det var ett högt spel med banklån och med dåtida mått hysteriska lönesummor. En hel del av de värvade spelarna fastnade i den skånska myllan och blev inlemmade i röglefamiljen, men det var också en hel del som stack när bubblan sprack efter den första elitseriesejouren. Det höga spelet med att spelarna räknades in i klubbens tillgångar fick sig en allvarlig knäck sedan Bosman gjort att man inte fick ut ett rött öre för alla dyra spelare som försvann i och med degraderingen.
Det höll på att sluta i katastrof.
Sällan har det varit så nervöst på ståplatsläktaren som inför matchen mot Kristianstad i det negativa kvalet. Förlust i den matchen hade inneburit konkurs, men man lyckades besegra KIK och den hjälte man minns bäst var Magnus Hermansson, som slängde upp hela hockeyutrustningen till oss på ståplats i ren eufori, sedan han räddad livhanken på sitt älskade Rögle.
Ökenvandringen
2000-talet innebar en tid fylld av olika intentioner inom klubben. Man hade först ordförande Nordstrand, som fick rätsida på ekonomin, men som inte hade fingertoppskänsla kring det där med supportrarnas vara eller icke vara. Många av de gamla krafterna i AIA hade flyttat eller på andra sätt glidit iväg och det blev en tid av anarki i supporterleden. Så fort det var svarta rubriker tog Rögle officiellt avstånd från sina fans, för att i andra sammanhang berömma trycket på hemmamatcherna.
För egen del startade jag Rögle Fans Norra som ett sätt för fans runtom i världen att kunna mötas och planera för samåkning och till viss del blev supporterföreningen RFN och dess hemsida en mötesplats även för hemmafans. Efter några års intensivt arbete tog orken slut men samtidigt började en "riktig" supporterförening bildas, med bas i NV-Skåne, vilket förstås kändes mycket mer naturligt.
Med ordförande Jersmyr fick supportrarna ett välkommet stöd och supporterföreningen AIA grundades under ledning av Tommy Claesson "Belix". Äntligen fanns det en ömsesidighet mellan klubben och supportrarna och man kunde tala med varandra och t.o.m. sitta i samma buss till bortamatcherna.
Jag skötte under några år hemsidan åt AIA och la ner mycket tid på att sköta forumet. Det sistnämnda var både till glädje och besvikelse. 99,5 % av användarna var trevliga och resonabla, men det fanns hela tiden en kategori som skulle bråka och ifrågasätta modereringen. Det gick t.o.m. så långt att någon påstod att det var modereringens och mitt fel att Rögle hade ramlat ur elitserien. Hade man bara fritt fått spy galla mot alla spelare, ledare och funktionärer så hade det hjälp Rögle, menade denne. Det var den definitiva spiken i kistan för att vara moderator av något forum.
Sportsligt sett var slutet av 1990 och början av 2000-talet mycket av en ökenvandring. Man bytte tränare i parti och minut och spelartrupperna saknade en stabil grund att bygga på.
Kung Kenny
Kenny Jönssons betydelse för Rögle av idag går inte att överskatta. Kenny var med och finansierade Gripenhallen, en träningshall för ungdomar. Kenny kom hem efter sin NHL-karriär och skapade en stabilitet kring laget. Dessutom arbetades det intensivt med att bygga en ny arena.
10 april 2008 hände det osannolika. Rögle tog klivit upp i elitserien efter moramatchen, där samtidigt Malmö fick stryk i Leksand. Vi var ute och dansade och kramades på isen och efter matchen skruvade vi loss stolarna som souvernier, eftersom man direkt skulle riva den gamla hallen och bygga en ny.
Det blev en stressig period, men lycklig.
Arbetet med Lindab arena följdes via webcams och när Kung Kenny kritade på för ännu en säsong hade järrestadsonen "Hinke" fixat så att skylten med texten ”#19 klar” skulle synas på datorerna.
Roger Hansson lyckades mycket bra med värvningen av tvillingarna Abbott och första säsongen blev okej, även om man tvingades spela kvalserien för att hänga kvar.
Tyvärr innebar detta att Luleå högg tvillingarna mitt under slutspurten av säsongen.
Andra säsongen räckte inte bränslet för att klara nytt kontrakt och flera av de värvade räddningsplankorna floppade.
En ny era
Den treårsplan som lanserades efter degraderingen skulle visa sig lyckas redan efter två år.
Framförallt gjordes en extra stor satsning på de egna juniorerna och att tränarstaben skulle vara hemvävd. Björn Hellkvist hade en mycket stor del i att juniorverksamheten blev den naturliga basen för A-laget.
Det var också Björn som genom sin hårda träning på försäsongen la grunden för den grundfysik som slagit hela Hockeysverige med häpnad. Ett lag som pallade en månad med i snitt en match varannan dag.
Björns allvarliga sjukdom blev en svår motgång, förutom för honom själv, även för alla i och runt laget. Efter en tids turbulens blev juniortränare Tangnes det givna valet.
När det sen drog ihop sig blev Kenny allt närmare knuten till ledningen av laget.
En av mina största hockeyminnen var sista matchen i förkvalserien.
Att komma ut som arga tigrar, ivrigt påhejade av alla adrenalinpumpade fans i ”hajtanken”, och se att det rann iväg till hela 7-0 var magiskt.
Det var också kraften från denna urladdning som bar hela vägen fram.
Märklig dag
Rent personligt blev den tredje april en märklig dag.
Jag hade fixat ledighet från jobbet och efter ett hastigt besök på Österlen på förmiddagen blev jag av hustrun skjutsad till Hässleholm och tåget mot Örebro via Mjölby.
Tyvärr hände det osannolika – tåget blev stående i Hässleholm i en timme p.g.a. att en person sprang på spåret och skulle ta livet av sig. Det dröjde innan polisen anlände och kunde infånga honom.
Ett ivrigt samtal med konduktören i dennes hytt visade sig fruktlöst. Det fanns inga alternativa anslutningar i Mjölby och skulle jag väntat till nästa avgång hade jag inte varit framme i Berhn arena förrän matchen varit nästan slut.
Det var ett mycket svårt beslut att avbryta resan redan i Alvesta och be hustrun komma och hämta mej där. Fortfarande grämer jag mej lite för att jag inte chansade på att åka upp och åtminstone få vara med och fira ute på isen. Men å andra sidan var det inte givet på förhand att det skulle ha avgjorts redan i Örebromatchen och i så fall hade det verkligen varit ett bottennapp att både missa matchen och åka en lång bussresa hem med dämpad stämning.
Frånsett detta känns allt som en underbar dröm och den väg Rögle har slagit in på känns helt rätt. J18 vann SM-guld och J20 tog brons och Rögle har en stabil egen stomme att bygga vidare på.
Det råder harmoni mellan förening och fans, organisationen är väl fungerande och nu är Rögle tillbaks för att stanna.
Långfredagens tema med död och mörker kommer rekordsnabbt att förbytas i en jublande påskglädje när hjältarna skall firas i samband med matchen mot Djurgården.
Och Rögle kan fortfarande vinna kvalserien!
Länge leve Rögle! |
